Bilder från sjukhuset
Wiktors krock
Min kära bror krockade med sin moped i onsdags.
Jag satt och pratade med mamma i telefon om balklänningar och min deklaration när det kommer en någon okänd och skriker "WIKTOR HAR KROCKAT, DU MÅSTE KOMMA NU!" Mamma förstår ingenting, men lägger telefonen och rusar ut till wiktor som ligger halvt mosad i en trädgård, dit han flygit vid krocken.
Jag sitter med andra ord hemma med Johan, utan att veta någonting om hur allvarligt det är. Jag antog att mamma skulle ringa så fort hon fick veta något, så blev det inte. Det tog drygt en halvtimma innan jag ringde upp. Då ylar mamma att "ambulansen kommer nu, vi måste skynda, vänta lie. Jag ringer sen."
Efter mycket väntande och ovisshet fick jag äntligen veta hur det låg till. Inte alls bra, men inget livshotande.
Utan för mycket detaljer kan jag berätta att han bokstavligt talat krossade foten, vilken nu är opererad och justerad med skruvar och metallplattor. Han har ju gips upp till knät och skall stanna på lasarettet i Borås till lördag, kanske söndag. Det beror på hur länge han behöver morfin.
Jag fick bege mig hem till Blidserg i all hast, och vara med min andra lillebror. Han var nämligen ensam hemma, och aningen chockad. Resten av kvällen bestod av att prata i telefon med kompisar till Wiktor, familjen, okända och andra anhöriga. Kul kväll. Vi hämtade sedan mamma på lasarettet och var hemma vid 01-tiden på natten. Härlig skoldag dagen efter!
Vi hann lyckligtvis med att hälsa på Wiktor i ett par timmar, välbehövligt. Ikväll skall troligtvis jag, Elin och Frida bege oss dit och vara sällskap.
Nu väntar dessvärre allt jobbigt. Försäkringar och dylikt. Wiktors moped som han arbetat med i över ett år är helt mos. Som han kämpat med den. Köpt delar, lackat, lagat, skruvat isär och ihop om och om igen. Den var redo för försäljning och så händer det här. Varför?
WHY does bad things keep happening to good people?
Jag borde köpa balklänning
... plugga psykologi
... göra min filosofiinlämning
... sluta föräta mig på godis och onyttigt crap
... stänga av tv:n och läsa en givande bok
... gå ut och springa, långt, hårt och länge
... köpa en förträffligt vacker balklänning
... planera min studentfest
... åka hem och hälsa på min kära familj
... skänka pengar till välgörande ändamål
... dammsuga lägenheten och diska
... sluta hata andra människor
... göra klart projektarbetet
Det är många "borde och måste" här i världen.
Tänk om man hade tid och ork till allt.
Allra helst vill jag åka till Seychellerna med Johan och strunta i allt <3
I sinom tid alla fall, man måste vara optimist. Jag har styrkan.
Sjukdom och stora jeans
Jag hatar att ligga hemma och ruttna när man inte ens kan förtära godis i behaglig mängd. Min hals försöker svälta mig i form av blåsor stora som Bert Karlssons röv. I morgon har vi ett oerhört irrelevant prov i marknadsföring, det betyder att jag snart måste pallra mig till skolan och hämta boken. Med stöd från Johan kanske det går vägen. Om min hjärna sedan mäktar med 5 kapitel av dravel är en annan historia.
Det är sjukt hur mycket jag längtar till vi skall flytta från Ulricehamn. Det skall bli så skönt, alla här kan få ruttna i fred. Jag skall låta er vara.
J och jag hann iaf med att bada bubbelpool igår, riktigt skönt. Jag fick också mina acne-jeans som jag beställt, givetvis var de förstora. SKRÄLL! Inga jeans passar mig, inga kläder. Jag är alltid mitt-i-mellan två storlekar, always. Nu vet jag iaf att jag nästa gång ska köpa 2 storlekar mindre än vad jag tror att jag har i acne-jeans. Fungerar det att krympa dem i tvätten månne?
Dagens I-landsproblem
- När man inte får varmt vatten i jaccuzzin tillräckligt snabbt
- När ens nya jeans inte passar
Jeansen som inte sitter lika tight på mig som på bilden. Too bad.
Ginatricotklänningar
ÅÅH jag upptäckte nyss att Ginatricot börjat göra reklam för de AA-inspirerade fodralen i bland annat rosa och gult . VARFÖR!? Nu kommer hela jävla Ulricehamn vandra runt i dessa och blotta sina kroppar in i minsta detalj. Uscha!
Johan köpte den rosa klänningen till mig när han var i Stockholm och jag hade på mig den i lördags, tacka gudarna för det. Nu har jag iaf hunnit använda den en gång. MERDE! Köp den och känn er eländiga.
VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR?
Jag vet att jag är aningen fånig men sådant kan verkligen reta gallfeber på mig. Ja, jag är tyvärr oerhört hatisk idag.
PS. Zlatans "hopparknä" kommer troligtvis inte hindra honom från att spela i sommarens EM, YEES! Det räcker med Edmans skada.
Hard work
Nu har jag jobbat lite över en timme. One down, eight to go. Jag hade gärna legat hemma och bättrat på liggsåren. Skämt åsido! Jag måste dock återgå till arbetet nu. Nyckelkompetens på företaget nämligen =)
Ha en bra dag allesammans!
Jag saknar dig Johan <3
Min sjuka dröm
Jag är van vid att alltid drömma mycket märkliga och detaljerade drömmar, oftast om saker och ting som jag tänkt på eller som bekymrat mig under dagen. Ibland kan de handla om något helt annat.
I natt drömde jag nämligen att jag var gravid. Jag hade en jätteliten kagge och ändå var jag typ i nionde månaden. Det var verkligen hemskt. Varje gång jag tryckte på magen så rörde sig barnet, sparkade och hade sig. Jag ville verkligen inte behålla barnet men jag var tvungen. I drömmen berättade jag för Johan, min familj och vänner, alla blev jätteglada. - Åh vad kul för dig och Johan, ååh vad underbart!
Jag ville hela tiden göra abort men jag kunde inte, Johan blev så lycklig, jag behöll därför barnet. Under hela drömmen gick jag och tryckte på magen och kände barnet röra sig. Riktigt läskigt var det! Tillslut vaknade jag en natt och gick upp till mamma och berättade att jag hade värkar. Hon sa då att jag skulle gå och lägga mig tills de blev värre och mer smärtsamma. Istället gick jag in i duschen. Jag tänkte att jag lika gärna kunde föda barnet nu, så jag satte mig på huk och på en sekund var barnet fött. Så underligt.
Jag gick sedan ut och visade barnet för familjen och Johan, alla blev jätteglada. Jag var däremot ledsen och ville verkligen inte veta av pojken. Han var jättelik Johan och hur söt som helst, ändå ville jag inte ens röra honom. Det var hur verkligt som helst och under hela drömmen tänkte jag "Säg att det är en dröm, säg att det är en dröm...."
När jag vaknade var jag så lättad. Jag kände på kaggen kollade runt i rummet efter en mini-Johan, men ingen fanns där. Huvaligen, det var en dröm som jag i drömmen hela tiden hoppades. Är det normalt att drömma om en förlosssningsdepression? Tänker man för mycket?
Pluto i Ulricehamn
Alldeles för mycket folk på en alldeles för liten yta. Större dansgolv någon? Jag orkar inte med folket i Ulricehamn. Jag förstår inte att jag månad efter månad utsätter mig för den förnedringen. Till er ynglingar i U-hamn som ska fylla 18; det är inte kul. Pluto är inget att längta efter.
Håll er borta.
Ni blir attackerade, iakttagna, ni träffar samma folk, ni ser samma tjejer dansa halvnakna på högtalare, samma folk raggar, folk tar på er, folk vill ligga. Ni blir deprimerade.
Man orkar i högst ett år. Sedan finns det några som orkar lite längre. Folk i 20 års åldern. Plutos stammisar. Människor som planerar sitt liv efter lördagarna på Pluto. Pluto är deras gebit, tragiskt att se. Jag finner inga ord. Jag ska erkänna att jag återvänder till Pluto, om och om igen. I hopp om att det ska bli roligt. Det har hänt. Med rätt människor och bra musik, (bra musik är mycket sällsynt) men det händer inte.
Slutligen:
Det är kul att se hur människor kan bry sig mer om andras liv än sina egna. Man är inte nöjd med sin egen tillvaro och vill därför förstöra för andra. Hur känns det när det inte går? Jag finner det mycket roande, fortsätt gärna. Det får bara människor som er att verka än mer patetiska. Beklagligt.
Träningsvärk
Jag har spytt hela natten lång, varje halvtimma ungefär. Är det inte härligt med en god natts sömn?
Älsklingen har som tur var tagit hand om mig. Han sprang hem på sin lunchrast och gav mig a-fil och banan, nyttigt för magen min. Avslagen cola ska tydligen också vara bra, låter lite halvonstigt. Jag hoppas att han inte blir sjuk, magsjuka är något som jag inte önskar min värsta ovän. Eller jo,kanske. Man avlider inte, bara plågas.
Det är så typiskt att jag alltid prickar in de finaste vårdagarna till mina sjukdomar. Förra gången det var klarblå himmel och sol så hade jag ryggskott och kunde inte ta mig ur soffan. Idag är det underbart väder och öven idag är jag fast här inne. MERDE! Träningsvärk i kräkmusklerna har jag också.
Jag hoppas att alla har en trevligare dag än vad jag har iaf =)
Magsjuka
Ja då har man förmodligen åkt på magsjuka. Tack så mycket, precis vad jag behöver!
Gårdagen var för övrigt riktigt trevlig =)
Kärleksproblem
Hej på er!
Jag kom nyss hem från skolan. Förbaskade foto A, det sämsta val jag någonsin gjort. Den kursen tar död på mig, jag skulle valt något icke-kreativt som passar mig bättre typ engelska C. Men icke! Nu får jag plågas med panoreringar, skärpedjup, pjattar, hålkort, ISO, slutartid, brännvid och annan dynga. Merde!
Jag läste idag Kenza och hennes kärleksproblem. Jag förstår verkligen hur hon känner. Något av det värsta som kan hända, särskilt då man varit tillsammans så länge. Man är en enormt stor del av varandras vardag. Man gör så mycket tillsammans, man skapar ett gemensamt liv. I en relation delar man tankar, åsikter och känslor med varandra. Då allting känns värdelöst och det känns som att allt går emot dig, det är då din käresta låter dig öppna upp ditt inre och bara vräka ur dig allt från allvarliga problem till skitsaker.
Din partner ska alltid finnas till hands, det kan räcka med en fin komplimang eller en kram och genast blir man på bättre humör. Små saker som förgyller den gråa vardagen. Man delar både på nederlag och framgångar. Man ger en annan människa tillgång till en själv. Du ger en bit av dig själv till någon du älskar. Att vara kär är ett underbart tillstånd. Det går egentligen inte att formulera i ord, en känsla kan endast få sin rätta definition genom upplevelse.
Det är just därför det är så himla svårt då känslorna börjar avta. Då man tar varandra förgivet och inte inser hur bra man har det. Man blir bekväm och värdesätter inte varandras närhet. Kanske finns kärleken fortfarande där, man älskar varandra och skulle göra vad som helst för personen i fråga, ändå finns det oförklarliga funderingar där. En vag känsla av obehag, en känsla som man gör vad som helst för att glömma och förtränga.
Man vill fortfarande leva sitt bekväma liv, dela sängen med någon. Börja dagen med att vakna av att någon kysser dig på pannan, äta frukost med någon, ha någon som värmer dig då vårvärmen inte riktigt nått hit. Samtidigt blandas dessa känslor med andra. Man börjar irritera sig på småsaker. Saker och ting som man i början tyckte var söta, man bråkar om struntsaker och allt känns eländigt.
Hur ska man kunna veta vad man känner då känslorna varierar så? Då irritationen blandas med kärlek. Hur ska man då fatta beslutet om man ska avsluta förhållandet eller om man tillsammans ska kämpa. Svaret skiljer sig givetvis åt, det är mycket individuellt.
Jag hoppas verkligen att det löser sig till alla som befinner sig i den här situationen. Ni är inte ensamma.
Jag älskar Johan och jag hoppas att det förblir så länge till!
Bloggdesign
Jag blir ännu tröttare när den inte går att förändra som jag vill!
Worst week ever
Allt som kan gå fel har gått fel.
Jag har haft öroninflammation, tappat datorer på fötterna, klämt fingrar i lådan under min säng (!), gjort sönder kläder, paraplyer, kommit försen till oräkneliga lektioner, haft huvudvärk, magont, träningsvärk i konstig muskler, mobilen har dött de dagar som jag behövde den som mest, jag har glömt viktiga skolböcker, jag har sparat över dokument som tagit mig timmar att skriva.
Jag har varit melankolisk och allmänt manodepressiv.
Egentligen har inga allvarliga saker inträffat, endast små överjävliga saker som får mig att betvivla allt. Uscha!
I morgon firar jag och Johan 14 månader ihop. Jag hoppas att det kan pigga upp mig.
Annars är det bara att t nya tag till nästa vecka!
Ikväll kommer Tobbe och Moa på middag, de är hemma från Stockholm ett par dagar, det blir trevligt!
Sömnbrist och förfest
Nu har jag suttit med min romananalys i ett par timmar, det tog sin lilla tid.
Har jobbat ett par timmar idag, vilka var jobbigare än de skulle behöva vara. Jag hade världens migrän igår, avled nästan =( Det borde ha hjälpt med lite sömn, OM jag nu kunde sova!
Nej, givetvis skulle jag ligga uppe hela natten, jag tror jag somnade vid halv 7. Tack för den goda nattens sömn.
Idag ska jag ut en sväng, det är sjukt hur svårt det ska vara att komponera ihop en bra förfest. Jag tror dock att allt har löst sig. Om jag nu blir klar med allt fixande och donande!
Jag önskar alla en trevlig lördagskväll!
Värdelöööös film!
HEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJ!
Efter tre dagar av hårt arbete och tidiga mornar så blir det faktiskt inget ambitiöst för min del. Johan är dessutom sjuk, just därför skulle vi hyra en bra film. Åkte ner till Videomix och valde Flickan i Källaren och den var så VÄRDELÖS, helt knäpp var den! Jag har aldrig blivit så besviken pga en film innan, vi såg 20 minuter innan vi fick nog. SE DEN INTE!
I morgon skall jag investera i en nyårsklänning hade jag tänkt, jag synkroniserar avfärden med Johans och kör Mullen till Borås samtidigt =) Smart! Jag hoppas verkligen att jag hittar någon :/
ÅÅÅH.
Nu är jag så fruktansvärt trött, trots att jag egentligen inte gjort något speciellt krävande denna helgen. Jag förstår inte varför jag är vaken. Jag har en konstig känsla i kroppen, något ångestliknande. Kan det ha att göra med vårt gigantiska prov i rättskunskap på tisdag?
Såg för övrigt på filmen The life of David Gale på tv4 nu precis, den var intressant. Dock är en diskussion om dödsstraff inte direkt uppmuntrande en söndagskväll som denna :/
Godnatt!
Closer
Ser på en väldigt knepig film nu, Closer.
Folk är otrogna med människor till höger och vänster.
En man i ett samboförhållande är kär i en gift kvinna, en annan man ligger med horor. Den sistnämnda blir, om jag förstått allt rätt, kär i den i kvinnan som lever med den förälskade mannen. Hon jobbar för övrigt som strippa. Det ironiska är att mannen som är gift träffade sin fru tack vare mannen som är förälskad i denna kvinna. WEIRD! Nedan ser ni strippan med den gifta mannen :/'
Sådana filmer får mig att tappa tron på mänsligheten. Rekommenderas INTE!
Jobb, jobb, jobb!
Jobbet på J&B är faktiskt inte så glamouröst som jag önskar att det vore =)
Måste ringa tidningen nu angående vår kära Modeshow den 11/11, i Tingsholms aula.
Har fått i uppgift att meddela tidningen om våra övningstider, och samtidigt få dem intresserade av att publicera ett extraordinärt reportage om oss ekonomer och företagare.
Jag hoppas att det går vägen!
Hittade också en anskrämlig bild av den forna popdrottningen Britney, föga överraskande dock.
Why would anyone do that? WHY?
STOPPA VÅLDET!
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet 1995. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön. Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare. Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat. Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom. Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm. Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.
